Mackor, äventyr och mammakorven

Vi var i stugan i helgen.

På lördagen när vi vaknade gjorde vi iordning mackor och tog oss ut för det som vi gjort så många gånger innan: mackutflykt. Jag håller kärt i dem. De har blivit en fin kombination av trygghet och äventyr. Det är nästan alltid lite tjafs innan vi kommer ut, men den här gången går det förvånansvärt enkelt.

Vi ska ta oss till en udde vid en tjärn för att grilla och bestämmer att vi promenerar bilvägen dit. Bilväg låter tråkigt, men det är en skogsväg där man kan köra bil. Vi möter dock inte en enda bil. Vi har Ami-Lo, ved, mackjärn och mackor i vagnen. Efter ungefär 5 minuter börjar Ronja säga att hon är trött. Jag förstår vad det handlar om, hon är uttråkad. Kom Ronja säger jag, ska vi ta en roligare väg? Hon utropar ja!

Vi avviker från bilvägen  och går in på en stig i skogen. Bara hon och jag.  Den här vägen är inte lika barnvagnsvänlig men betydligt roligare. Den går upp och ner, och slingrar sig. Hon är så lik mig, jag märker det allt mer och mer. Blir uttråkad på en sekund men fascinerad och nyfiken lika snabbt. Vill att livet ska kittla. Vi spanar in istappar i bäcken, kollar djurspår och pratar om vilka djur som nog finns i skogen. Varg! Lodjur (hoppas!), Räv! Älg! Rådjur! Vildsvin! Det är spännande, och vips är vi framme vid vårt tjärn. Trötthet: borta.

”Mamma – det är is! Får jag springa ut?”. Och vi pratar om issäkerhet, att man absolut aldrig någonsin får gå ut på en is man inte vet är tillräckligt tjock. Hon lyssnar och förstår allvaret. Vi har inte möjlighet att mäta isen, så det blir inget med det. Och vi har ingen isutrustning med. Vatten, inte minst iskallt potentiellt livsfarligt vatten,  hyser jag den allra största respekt för, och jag märker att det framgår. Bra. Att vara i naturen är härligt och roligt (oftast), men också förenat med ansvar.

Det tar inte lång tid innan jag hör ”mamma kolla, jag är en ekorre”. Hon har klättrat upp i ett träd och jag får öva på att inte bli nervös. Man får välja sina risker, och att se sitt barn våga klättra upp i ett träd är en risk jag väljer att anta. Ser att hon känner sig levande och stark. Blir stark.

Elden har tänts och mackjärnet läggs på elden. Första mackan är till Ami- Lo, andra till Ronja, tredje till mig och fjärde till Dick. Det är en ordning som inte längre behöver uttalas. Nyfikenhet och rörelse har gjort gott för hunger. Mackorna slukas. När jag sätter tänderna i min, till synes samma gamla macka: ost, inlagd paprika, rökt tofu, lök och sambal oelek fylls jag av trygghet och äventyr. Jag älskar den smaken. Vill att den följer mig genom livet. Vissa saker ska man bara hålla fast vid. Vi häller upp kaffe och jag lutar mig mot ett träd. En macka i ena handen, kaffe i den andra handen och ett träd som stödjer. Jag känner mig… hållen.

Det är kallt, vinden biter och snön ringlar sakta ner.  Men jag fryser inte. Är invirad i veckans ord ”mammakorv”. Ordet som spred sig in på vad som kändes som på varenda nyhetskanals sociala medier efter en krönika. Internet tog fart. Och jag kände mest: Låt en kvinna få klä sig bekvämt. Pallar inte ens diskutera det?Att frysa är fan piss. Jag köpte själv min orimligt dyra jacka med det som enda mål, att aldrig någonsin mer behöva frysa. Och har inte gjort sen dess. Men varit ute i den har jag allt. Och det betyder mer för mig än att vara snygg och sexig. Jag hoppas mammakorvssnacket leder till att fler köper sig en varm sovsäck att vira in sig i. Jag ska i alla fall ha min hela livet. Och så skönt med något som faktiskt kommer passa min kropp i dess förändringar! Hmm, kunde visst inte låta bli att diskutera det lite alla fall.

Vi släcker elden, packar ihop och beger oss tillbaka. Ronja och jag tar den roliga vägen igen. Nu har dock en riktig trötthet kommit krypande, vi har några kilometer kvar. Får ta till mitt egna verktyg när jag är trött och förmedla till min femåring.  Insikten om att 1) man orkar mer än vad man tror 2) tänk på vad du vill göra när du kommer hem. Hon börjar genast. Jag vill ha en brasa, en filt, varm choklad! Det låter underbart, svarar jag.  Vi upprepar brasa, filt, varm choklad som ett mantra medan benen bär.

Vi kommer fram till stugan igen. Någon har glömt brasa, filt och varm choklad och börjat leka istället. Det är så skönt att de kan leka tillsammans nu. Trötthet kan visst omvandlas till energi. Jag däremot har inte glömt så jag fixar iordning en brasa,  lägger mig i soffan med en filt över mig och dricker en kopp kaffe och läser. Det är skönt att vara ute men belöningen är också stunden att komma in och vara sådär rosig och fysiskt trött. Känns som efter en skiddag, men utan skidor. Måste läsa en sida till en sida till en sida till. Den är märklig. Det är dikter, mytologi, mystik, drömmar, naturfenomen och jag förstår nog inte ens hälften av det jag läser. Men jag gillar den! Måste man ens förstå allt man gillar? Och ogillar? Det ger mig en känsla av att tappa kontrollen lite och just det vet jag att jag tycker om. Livet blir mer spännande så, om man vågar släppa lite och ge sig hän. Jag ger mig hän till boken och så häpp så tog den slut. Har hittat tillbaka mer till läsningen på senaste, tar mig små tillfällen här och där. Många bäckar små av lässtunder blir till slut en utläst bok. Tänker på det ofta, att hellre göra lite av det man gillar än att inte göra det alls.

Det blir kväll och himlens moln har dragit förbi och blottar en alldeles klar stjärnhimmel. Så skönt det är, när det klarnar. Står med nakna fötter i den kalla snön och förundras. Och tänker på det märkliga och skrämmande världsläget. Vi står i alla fall under samma himmel. Inte för att det tröstar, eller gör saker annorlunda men det är i alla fall sant.  Går in i bastun och blir varm och mjuk. Tänk om man kunde kasta in världsläget i en bastu.

På morgonen därpå skiner solen, och jag går ut på en promenad själv. Känner hur veckan rinner av och jag fylls långsamt med ny energi. Älskade, älskade Kroppefjäll som nästan alltid har den effekten på mig. Influencers drar till Maldiverna, men jag tycker att de borde åka hit istället.

När jag kommer tillbaka  gräddar vi våfflor.  Och äntligen tycker jag att vi nailar en bra glutenfri våffelsmet med häften bovetemjöl, hälften glutenfri mix. Jag äter alla dar i veckan hellre en glutenvåffla men för enkelhetens skull får alla samma. Tar fram en burk hallonsylt i kylen från sommarens hallon. En livsregel borde vara att alltid spara något från sommaren till vintern att njuta av. Så lätt att glömma när en väl är i sommaren, då är det i överflöd och man kanske inte riktigt inser värdet av att ha tillgång till det om några månader. Men så står man där en kall februaridag och skrapar det sista ur hallonsyltsburken och svär över att man inte kokade mer. Vi får njuta av det vi har i alla fall. Gör en mental note till sommaren som kommer.

Vi åker hem igen i vår hyrbil, säger som alltid hej då stugan tack för den här gången vi älskar dig. Lämnar Ronja på ett kalas. När jag och Ami-Lo ska ta promenaden för att hämta henne vill hon inte ha på sig sin overall. Jag pallar inte tjafset som vi har haft så mycket av det senaste, och frågar om hon vill ha min jacka istället? Det vill hon. Hon får min korta dunjacka som blir en…mammakorv på den lilla kroppen. Hon skiner upp i ett enormt leende. Vi går ut. Folk som går förbi tittar på den lilla korven och ler.

Och helgen känns på något sätt sluten. Jag känner mig lite vildare, lite friare och mjukt inlindad. Och redo för en ny vecka. Tackar de små äventyren och skogen för det. (Och mammakorven.)