Veckan började med att vi försov oss. En klassiker, ska bara snooza lite till och vips så blev 8 minuter 40 minuter extra och det är en marginal som vi ej har råd i tid med på morgonen. Jag for upp och ropade shit nu har vi skitbråttom kids. Inte vidare harmoniskt nej. Man kanske skulle kapitulera direkt och höra av sig till skolan och förklara läget, men det var sådär på håret att äh om inget strular nu så hinner vi! Morgnar är generellt det svåraste i veckopusslet för mig. Jag är tidsoptimist och har alltid, alltid tyckt att det är en utmaning att hinna i tid på morgonen (med mig själv alltså). Att nu ha två barn som ska vakna, ta på sig kläder, äta frukost hemma (lyx det var när de kunde äta på föris, men nu funkar inte det pga annan föris och skola), borsta tänder, ta på sig ytterkläder och så vidare är en utmaning för mig. Men jag gör så gott jag kan, preppar det jag kan dagen innan och så. Svettigt är det ändå.
Men vi kom iväg till slut och jag höll på att börja lipa under tiden. Fan också att de ska till sin pappa ikväll tänkte jag, känns som ett sånt pissigt avslut på en fin helg. Jaja, vi cyklar in på skolgården precis när det ringer in. Jag älskar dig, vi ses på onsdag säger jag till Ronja. Förlåt för att jag försov mig, det är inte ert fel. Det gör inget mamma, säger hon och jag får hålla inne tårarna. Det känns långt till onsdag.
Jag lämnar Ami-Lo på hennes förskola och så beger jag mig till skogen. Jag har måndagsmöte med en vän varje måndag numera och vi ses normalt digitalt förutom var fjärde vecka då vi bestämt att vi ska ses irl. Som av en händelse har vi bokat in att ta en utekaffe med dopp vid sjön nära oss och jag kunde inte tacka tajmingen mer. Frisk luft, vatten, träd. Den bästa medicinen för ett jäktat hjärta.
Vi båda är egenföretagare och genom mötena bollar vi tankar, utmaningar och sätter upp mål. Vi har haft tre möten hittills och det är otroligt givande. Den här hösten är något av en nystart för mig, tjejnyår! Nej, jag skoja – eller gör jag det? Det är faktiskt en nystart. Mest jobbmässigt men också själsmässigt. Det har gått exakt ett år sedan vi separerade och under det här året har min jobbmotivation varit…låg. Jag har ju jobbat (hallå jag är ensamstående egenföretagare) men det har verkligen varit utan några större slags ambitioner. Jag har inte orkat. Min psykolog sa tydligt när separationen var ett faktum ”jobba så lite du kan nu”. Och jag lydde det. Tog inte på mig mer uppdrag än jag absolut orkade. Och allt har fått gå långsamt. Min hjärna har känts som en klump sirap. På sätt och vis en bra utmaning för mig att bara accepetera ett sådant faktum. Men det är tråkigt att känna så. Hallå hjärnan var är du? Har jag velat ropa. Efter ett halvår klev jag in hos psykologen igen och sa ”nu är jag trött på att vara trött, när blir jag pigg igen?”. Om ett tag, svarade hon. Fan, vilket tråkigt svar. Ge mig ett datum! Men ja att vara i en den omställningsprocess som en separation innebär kräver ofantligt mycket energi. Psykologen fortsatte ”Hanna ni har en väldigt bra separation så du kommer nog känna energi snabbare än många andra i din situation men du behöver lite mer tid. Energin kommer tillbaka” Okej, jag fortsätter väl att kapitulera för den här urtråkiga tröttheten. Men jag saknar…mig. En av mina bröder frågade mig i typ påskas. Du verkar så trött Hanna, har du postcovid? Nej, svarade jag. Jag har postseparation.
Även om man har en bra separation med respekt, värme och kärlek så är det en otrolig omställning. Jag ser det nu. Vilket år. Så mycket tankar, så många nya situationer, så många känslor att härbergerera, praktiska saker att förhålla sig till, så mycket…nytt. Klart som fan man blir trött. Vill skicka med det till varenda en som går igenom samma sak.
Och helt plötsligt känner man den. Energin. Den dyker inte upp med världens kraft, nej inte som en blixt utan den träffar en med små små ljusstrålar som liksom börjar värma en inifrån. Jag kände hur den började omfamna mig i våras, och sen blev det sommar och semester så energin fick ligga där och puttra. Och nu är det sensommar, snart höst och att tänka på jobb, nya utmaningar känns kul igen. På riktigt kul. Vi har en vardag nu, jag och barnen i vårt nya liv. Jag kan vila i det på ett annat sätt nu. Då finns det plats för andra tankar.
Veckan går. Det blir onsdag och barnen kommer till mig igen. Min mamma kommer och är barnvakt en stund medan jag går på Fringe-festivalen och ser en föreställning med lugn, ambient- musik. Tänker att jag vill lägga mer tid på sånt här, se saker live. Även den peppen är ett tecken på en energi. Att liksom vilja göra saker.
Torsdag morgon. Vi vaknar, går upp och allt går….smidigt. Jag förstår knappt vad som händer men helt plötsligt är vi på skolan och inte en tillstymmelse till stress har uppstått. Jag ber en stilla bön till morgonguden att detta mycket gärna får fortsätta. Eftermiddagen kommer och det är desto mer tjafs då, de är så himla trötta efter snart en hel vecka gjord. Jag förstår dem. Men på kvällarna finns en annan rymd för tjafs och jag är så mycket bättre på att hantera det då. Jag tar tjafseriet som ett tecken på att lite extra sömn behövs, så vi tar extra tidig läggning, läser och de somnar snabbt.
Fredag morgon. Jag vaknar av mig själv ungefär en halvtimme innan vi ska gå upp. Ronja har som vanligt krupit ner bredvid mig under natten utan att jag märkt det. Jag hör Ami-Los små fötter springa över golvet från deras rum. Hon kommer in i rummet och klättrar upp och lägger sig i sängen bredvid mig. Hon är utvilad av en natts sömn och börjar sjunga. ”Tyyyyyyyst” ropar Ronja. Ami-Lo kom säger jag, vi går ner. Jag pussar på Ronja och säger sov du lite till.
Nu har vi en ocean av tid. Jag brer en macka till Ami-Lo, kokar kaffe till mig och sätter mig vid köksbordet. Det är ljust ute, om någon månad kommer det vara mörkt vid den här tiden. Funderar på vad jag ska göra och ser min anteckningsbok ligga på fönsterblecket. Öppnar den och börjar skriva. Mamma, sitta ditt knä, säger hon och klättrar upp. Så sitter vi där. Jag skriver, och hon tittar på på pennan medan hon äter sin macka. Vad fort du målar, mamma. I bakgrunden spelas Aeamia, artisten jag såg i onsdags.
Klockan blir dags att väcka Ronja och vi går upp till övervåningen. Klär oss. Hon får sin frukost. Jag skär äpplet som ska ner i fruktlådan. Mamma, vilken lugn och skön musik det här är, säger Ronja. Ami- Lo kommer skuttandes och ropar att hon vill höra ”Heja Blåvitt”. Jag funderar på om det är mitt barn? Tar hennes musikönskan som ett tecken på att vi ska till skolan nu. Vi rullar in med bra marginal till inringningen. I helgen ska de vara hos Dick. Ha världens bästa helg nu, älskar dig. Och vi ses ju på söndag! ropar jag och springer efter för att fånga en kram när hon springer iväg till sina nyfunna vänner.
Då ska vi till min bror som fyller år. För ett år sedan stod jag i deras kök och grät. Kvällen innan hade vi dragit plåstret, separations-besluts-plåstret. Fan i helvete vad det gjorde ont att dra det. Även om vi visste att det var rätt, så gjorde det så så ont. Jag grät 15 timmar i sträck och kände mig väl inte jättefit-for-a-birthday-party men bestämde mig för att ta barnen och åka på kalaset ändå. Vi dök upp lite tidigare än övriga, för jag ville ha tid att berätta att vi skulle separera. För att gråta av mig innan, det var ändå fascinerande att det fanns tårar kvar. Sen satt vi och åt lasagne. Och i mitt inre hade jag tusen miljarder frågor om hur livet nu skulle bli egentligen.
På söndag åker vi alla till kalaset. Jag kommer säkert börja gråta igen. Men av annan anledning. Inte av rädsla, sorg och en inre storm. Utan tvärtom. För att vi är där allihopa. För att vi har gått igenom det här året. Vi har pratat om hur vi vill ha vårt nya liv, och också gjort handlingar i linje med det. Firat jul ihop, varit på läger tillsammans, med mera. Men också att våra separata liv har fått fäste, och att vi mår bra i det.
Tänker på en låt jag lyssnat mycket på under året – ”Balance” av Future Islands.
Fredagkvällen spenderar jag ute. Idag har jag inte behov av stresslindring, eller tröst, som jag sökt naturen för så många gånger förr. Det har regnat hela dagen. Och nu börjar solens strålar leta sig fram genom molnen. Det börjar skymma. Och helt plötsligt blir himlen alldeles eldröd. Jag hör mig själv säga woooow. Det är visst inte bara jag som fått en dos energi igen. Naturen va, en sån evig påminnelse om att allt är i förändring. Tacksam över att jag fick ta del av stunden.
Fint skrivet och vackert att du berättar från hjärtat ✨
Tack, vad snällt sagt!
Så fint skrivet ❤️ heja dig!
Tack du! <3
Åh så fint du skriver! Vilket år ❤️ tycker bara att komma in i jobb och lämningar och skola och läxor och idrottskläder tar sin tid men för dig är det ju ett helt nytt allt typ. ❤️
Tack! Ja det har varit mycket nytt! Jag har tyckt att det varit skönt att den stora förändringen skedde för ett år sen och att ny skola och förskola kom nu, så att inte det också var en förändring samtidigt.
Så fint att du delar med dig av ”postseparation”. Vi separerade för två år sedan, men han flyttade från huset för 1 år och 5 månader sedan. Och alltså, jag är fortfarande inte mig själv..? Är också urless på att vara trött. I början försökte jag fly från de jobbiga känslorna genom att ta på mig ännu mer jobb (heltidsanställd + driver eget företag), men efter ett halvår insåg jag att det bara var att lägga ner. Har insett att det kostar mindre energi att bara gilla läget, istället för att försöka kämpa emot/hitta lösningar på tröttheten. Heja oss som tagit oss igenom en sån här resa ❤️
Tack för att du delar med dig. Jag förstår dig verkligen och jag hyser en oerhörd respekt för alla som går igenom den här processen. Och det finns nog lika många ”resor” som det finns separationer. För mig var det skönt att min psykolog i princip sa till mig att tröttheten är den del av läkningsprocessen och att det liksom inte går att ”göra” saker för att bli av med den. Det låter oerhört klokt av dig att lägga ner stora projekt nu och att bara kapitulera. Jag hejar på dig!
Wow, vilka ord! Jag vill skicka ett stort TACK till dig fastän jag inte alls är i samma situation. Du är , och har alltid varit, så mänsklig och världen behöver fler mänskliga människor ♥️.
Tack, vad fint. Är mer än gärna mänsklig i denna AI-tid 🙂 <3
Rörande och så ärligt 🫶🏻
Tack!
Jättefint skrivet! ❤️
Tack!!
Du skriver verkligen fint. ❤️
Tack, vad fint sagt!
Man tittar på alla andra och det verkar som att deras separationer är så lätta. Jag och min man går igenom en skilsmässa efter 15år tillsammans. Vi har inga barn så det underlättar. Jag undrar när jag ska sluta gråta. Livet är för jävligt ibland. Tack för att du delar med dig.
Jag tror allas separationer är väldigt olika? Och att man kanske inte visar allt hela tiden och att det går också går i faser? För egen del har jag upplevt att det varit jättejobbigt ibland och enkelt ibland. Men nu ser jag mig nog som ute på ”andra sidan”. Med det sagt så upplever jag ju ändå känslor fortfarande som kan tolkas som svåra, eller jobbiga. Man får ha tålamod för sin egen process och nog inte jämföra sig för mycket med andras. För mig krävdes som sagt mest tid… Men ja, livet suger ibland och det får göra det. Kram!
Verkligen fint och klokt skrivet. Känns verkligen som du skriver från hjärtat och fint att du delar med dig
Tack, vad fint att du ville läsa den!
Jättefin text, tror den hjälper många. Vi är alla drabbade på olika sätt så det är viktigt att man hittar ’ro’ i det svåra också. Och så mycket kärlek ni har med barnen, otroligt fint att läsa
Ja, så är det ju verkligen. Tack, vad fint att du uppskattade den!
Tack för en otroligt vacker text som riktigt slog an hos mig som också separerat med barn. Trots att det har gått 2 år har tröttheten och sorgen tagit tid att läka och jag är inte färdig än. Så många kloka tankar jag tar med mig. Tack!
Tack, vad fint sagt. Blir glad över att texten känns hjälpsam för dig i det du är i <3
Närmar mig själv ettårsdagen och tackar för din fina text. 🩷
Hej Hanna, vad fint du berättar. Vi sepererades på samma månad som ni och efter ett år känns det mycket bra (jag och mitt ex bor fortfarande i samma hus och tar hand om våran dotter ihop). Tack för din blogg och recepter!
Hälsningar från Tyskland!
Vad fint att höra att ni har en så bra separation och att du mår bra i det!